Nu börjar vår roadtrip genom Sverige på allvar! Från Borlänge fick vi sällskap av våra kompisar, en trebarnsfamilj, som stått bredvid oss på Mellsta Camping. Vi styrde norrut genom Dalarna, förbi Siljansbygden som i sig är värt ett besök för att det är så vackert och så mycket Dalarna och knätofs som det bara kan bli. Men det får vara till en annan gång. Efter Mora blev det en välförtjänt lunchrast med en härlig utsikt! Med en sådan utsikt kan till och med en burk Ravioli bli en festmåltid!

• 

Målet var att ta in på campingen i Mörkret. Jo, orten heter Mörkret. Eller ort och ort… en vägskylt och ett fåtal hus. Och en Camping då. Eller camping och camping… en grusplan, ett gäng eluttag och ett torrdass. Men vad mer behöver man egentligen! Och priset var anpassat efter faciliteterna, 140:- inkl el är helt OK för en natt.

• 

• 

• 

• 

• 

Mörkret ligger precis vid ett litet vattendrag där man kan fiska om man vill. Jimmy gjorde ett försök men konstaterade snabbt att det hade varit rätt mycket bättre med flugfiske än andra fiskemetoder, så det fick vara! Den största nackdelen med Mörkret är invånarna. Då menar vi inte de tvåbenta invånarna för dom såg vi inte så mycket av, och troligen var dom inte så många heller. Men flygande invånare fanns det VÄLDIGT gott om – knott!! Vid ankomst blev det en snabb korvgrillning ute innan vi flydde in i våra respektive campingfordon. Hade vi stannat ute hade vi nog blivit av med mer näring än vad vi fått i oss med maten.

• 

• 

• 

• 

• 

Varför åker man då ut i urskogen i norra Dalarna, långt från all ära och redlighet? Mörkrets camping har ett stort plus, det är att det ligger bara 5 kilometer från Fulufjällets nationalpark och Naturum som är utgångspunkt för vandingsleder i parken. Calle hade spetsat in sig på att ta sig till Njupeskärs vattenfall. På torsdagen hade var planen att ta sig till Njupeskär, men vädret var lite sådär på förmiddagen och rätt fuktigt så det fick vänta till lite senare på dagen.

Calle hade sett att det fanns en vandringsled till ett fäbod som kunde vara en bra lite promenad på förmiddagen. Nu visade det sig att vandringsleden snarare var en smal stig som bitvis gick genom väldigt sank mark. Efter att ha blivit rejält blöt om fötterna bestämde Jimmy sig för att vända. Vi andra fortsatte en bit till… Det skulle vara 1,5 km att gå från campingen stod det på en skylt. Efter att GPS:en i mobiltelefonen sa att vi gått 1 kilometer kom vi till en väg och möttes av en skylt…

• 

Vi var rätt överens om att skita i resten av promenaden och ta grusvägen tillbaka mot campingen! Ibland får man bara inse när man ska sluta.

Efter en liten omladdning av batterierna (våra inre batterier alltså) satte vi av mot Fulufjällets nationalpark. Vi hade sett att det var en rejäl stigning, totalt 200 meter uppåt på en 5 kilometers lång cykeltur. Men med elcyklar ska väl inte det vara någon match tänkte vi. 9% lutning var det bitvis… Det innebär alltså att på 10 meter framåt går det 90cm uppåt. Den lutningen visade sig vara i mesta laget även för elcyklarna så det var en rejält kämpig väg uppåt.

• 

Men till slut var vi uppe vid parkeringen och utgångspunkten för vandringslederna.

• 

• 

Om ni vill göra samma utflykt som vi gjorde kan vi varmt rekommendera att ta bilen uppför backarna istället för att cykla. Vi var rejält sega i benen och svettiga trots att elcyklarna fått bekänna färg i backarna. Men har vi nu kommit så här långt så är det väl klart man ska gå hela vägen! Så det var bara att börja gå de ca 2 kilometrarna till Njupeskärs vattenfall.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Stigarna är väl uppmärkta och tillrättalagda de största delarna av vägen så de flesta klarar av att gå där även om det så klart är lite backigt bitvis. Vägen mot Njupeskär är en upplevelse i sig med utsikt över fjäll, små sjöar och över myrar… Det är bara att njuta av naturen. Man ska bara inte förvänta sig att vara själv där, för det är man inte!

• 

• 

• 

• 

• 

Men vårt mål var som sagt Njupeskär… Sveriges högsta vattenfall sägs det och det ligger inne i en ravin. När man tror att man är framme så är det en bit till! Fast så efter en krök och ett litet krön ser man fallet – Mäktigt!

• 

• 

• 

• 

Man kan liksom inte låta bli att bli imponerad av kraften i vatten och vad naturen kan åstadkomma när den får jobba i fred… Varmt var det inte och det var som ett konstant duggregn i luften från fallet. Men det var väl värt både cykeltur och promenad! Och sällan har väl en medhavd macka och Trocadero smakat så gott!

Cykelturen hem mot husbilen gick betydligt fortare och utan särskilt många tag med pedalerna. Som mest var vi uppe i strax över 50km/timme. Calle tyckte det var rätt obehagligt och bromsarna fick jobba en hel del!

Efter den dagen är man rätt glad att det finns dusch och varmvatten i husbilen. Vi använder inte det så ofta, men den här gången var det helt klart läge. Har man då inte detta får man göra som grannarna i ett annat ekipage och tvätta sig efter bästa förmåga i ett svinkallt vattendrag!

• 

• 

Efter en god natts sömn var det så dags för att rulla vidare. Vi sa hejdå till våra vänner som vände söderut igen medan vi rullade norrut!