Om man inte vill eller hinner åka så långt kan man ju ta första bästa och närmsta campingplats. I vårt fall Lisebergsbyn Kärralund i Göteborg. Bara några kilometer hemifrån, men man får ändå den där härliga husbilskänslan. Den här hösthelgen 2017 passade det bra att vara nära hemma eftersom vi lovat några vänner söndagsmiddag i husbilen! Istället för fredag till söndag blev det av olika anledningar lördag till måndag den här gången.

Det var en kall kväll, men vi hade varmt och gott i husbilen och maten var god som vanligt när Jimmy lagar mat. När kvällen började närma sig sitt slut och det var dags att avrunda ser vi att det utanför servicehuset står en ensam hund och tittar på oss. Vi kan inte se någon i närheten, men hunden måste ju bo någonstans på campingen? Jimmy gick runt och kollade om det fanns någon som verkade sakna en hund i närheten men gav upp och ringde istället till polisen, så klart telefonkö. Vår hund behövde också ut så Calle fick rasta henne medan Jimmy tog hand om den andra fyrbeningen. Hundarna kollade in varandra och vi kan väl säga att tycke inte alls uppstod!

Medan vi stod där med varsin hund hörde vi något som fick oss att titta bort mot platsen där vår husbil stod parkerad. Där ser vi hur en parabol sakta rör sig ner mot vår husbil. Va fan är det som händer? Sen hör vi ett brak… Vi tittar på varandra och börjar småspringa mot husbilen.

På platsen ovanför vår husbil hade det tidigare på kvällen kommit en tjeckisk husvagn med ett medelålders par och parkerat. Efter det hade vi inte sett något av dom. Nu hade tydligen hela husvagnen kommit i rullning och brakat rakt in i vår markis. Uppenbarligen hade dom glömt lägga i bromsen på sin husvagn och när det var dags för ”vuxenmys” kom vagnen i rullning. Och då stod vår husbil i vägen.

• 

• 

Jimmy som är den av oss som har kortast stubin började direkt banka på husvagnen och försöka få nån respons där inifrån. Så småningom märkte man hur någon FÖRSÖKTE öppna husvagnsdörren inifrån och skrek ”What the fuck, what the fuck”. Problemet var bara att husvagnen hade hamnat så att vår husbil var i vägen och deras dörr inte gick att få upp. Efter en stund öppnas ett fönster och en tjeckisk man med flint fast ändå hockey-frilla och bar överkropp börjar åla sig ut i den nollgradiga Göteborgsnatten på ett inte särskilt graciöst sätt.

Våra kunskaper i tjeckiska var lika bra som mannens kunskaper i engelska. Alltså noll. Det enda han sa när han tittade på våra numera krokiga ben till markisen var ”I fix”.
I helvete att du ska fixa nåt! Det här ska en verkstad fixa och inte nån hemmapulande tjeck. Vi krävde att få se hans körkort för att kunna få uppgifter till försäkringsbolaget, men det vägrade han. Eftersom Jimmy fortfarande stod i telefonkö till polisen så var det bara för Calle att ta upp telefonen och göra detsamma… två ärenden liksom.

Polisen lovade komma och hjälpa till att reda ut det hela, men hunden tyckte dom att vi själva skulle ta hand om. Det hade vi gärna gjort om det inte var så att vår egen Doris inte riktigt verkade uppskatta sällskapet.
Medan vi väntade på polisen hade den kvinnliga halvan av det tjeckiska ressällskapet fått på sig kläder och tagit sig ut för att hjälpa till att få tillbaka husvagnen till sin avsedda plats. Och lägga i bromsen!

Polisen kom, två trevliga och tålmodiga personer, och lyckades få mannen att visa körkort och försäkringshandlingar så allt verkade vara frid och fröjd. Efter lite övertalning tog dom faktiskt med sig hunden också när dom åkte.
Det var inte helt lätt att somna den kvällen, man kan väl lugnt säga att vi var ordentligt uppe i varv.

Morgonen efter inleddes med ett telefonsamtal till försäkringsbolaget. Efter att ha berättat vad som hänt hör man i andra änden hur handläggaren börjar skratta! ”Förlåt, men det här låter som en scen ur en film”.
Markisen lyckades vi veva in och bända på plats så att det gick att åka iväg. Tjeckerna höll en väldigt låg profil dagen efter…

Efterspel
Försäkringsbolaget meddelade att det kunde ta tid att få klart från Tjeckiska bolaget med ersättning, men det värsta som kunde hända var att vi fick betala självrisken på vår egen försäkring.
Vi lyckades efter några försök hitta en husbilsverkstad som hade tid att titta på bilen. Där jobbade två äldre män som väl kanske inte var helt vana vid att två killar kom in med en husbil. Dom lyssnade i alla fall snällt, kollade och tog kort och konstaterade att det bara var att byta hela markisen. Den ena mannen tittade på oss, flinade lite, och sa ”Vill ni ha en rosablommig markis eller?”
Det man borde sagt i det läget var väl kanske att ”Ja, om det inte finns några regnbågsfärgade så får det väl duga”. Men så rappa var vi inte så vi sa bara log lite och sa att nä, en grå blir nog bra.

Så småningom fick vi också ett besked från försäkringsbolaget… Den där jävla tjecken var inte försäkrad alls! MEN, Trafikförsäkringsföreningen täckte hela kostnaden så vi fick en ny markis utan att behöva betala nåt.

Så, detta lilla äventyr på hemmaplan slutade med ett minne som så här i efterhand är väldigt roligt och en ny, GRÅ, markis!