Vildmarksvägen – Fatmomakke

Ner från kalfjället åkte vi, mot Fatmomakke kyrkplats. Och nu lämnade vi Jämtland bakom oss och rullade in i Lappland! På vägen till Fatmomakke passerar man metropolen Klimpfjäll som producerat kändisar som Sandra Dahlberg och… ja, kanske inte så många fler. Men ett stopp på Ica fick det bli i alla fall! Och dom som bor i Klimpfjäll har en härlig utsikt, det får man ge dom.

Det här var den kortaste etappen hittills, men det är ju skönt att inte åka så långt. Vi hade knappat in Fatmomakke naturcamping på vår GPS och hon förde oss med trygg röst mot rätt håll. ”Sväng vänster in på grusvägen” sa hon efter ett tag. Vår GPS brukar kalla rätt många vägar för grusväg, oavsett om dom är asfalterade eller inte. Men i det här fallet hade hon helt rätt. Nog var det grusväg allt, 5km tvättbräda med inslag av lösgrus. Det hela inleddes med en uppförsbacke med 10% lutning, men lilla husbilen klarade detta galant. Fast vi lyckades inte någonstans på grusvägen komma upp i de 70 km/h som det var skyltat… Kanske var tur det!

Efter denna skakiga tur kom vi så fram till Fatmomakke… vilken pärla! Det var värt vartenda skrammel i skåpen. En liten och enkel naturcamping, med eller utan el, precis intill en liten fors som man hela tiden hörde i bakgrunden!

Det fanns också en liten servering som hade en del enklare maträtter, men med väl tilltagna prislappar! Det blev varsin våffla. Det bästa med våfflan var skylten som var hur charmig som helst! Själva våfflan kunde vi lika gärna varit utan.

Sedan fick det bli en promenad över ett par små gångbroar ut till själva kyrkbyn, som förutom en kyrka och en kyrkogård består av en mängd kåtor och stugor. De flesta är privatägda, men vissa byggnader kan man gå in i. Gissa var vi började…. Kyrkan!

Det var en jättecharmig gammal träkyrka som forfarande var i bruk, i alla fall sommartid. Det kanske inte är så mycket liv och rörelse på vintern, men vad vet vi…

Men som sagt så fanns det mer än en kyrka att titta på… Små kåtor, stugor och så Frälsningsarméns bönekåta som bekostats av ingen mindre än Lapp-Lisa, hon med ”Barnatro” ni vet…

I en del av de byggnader man kunde gå in i var det små utställningar så man kunde få en bild av hur livet i kyrkbyn kunde vara när det begav sig. Det är alltid spännande att försöka förstå hur det var, fast det ligger så långt från hur vi har det nu.

Jimmy bestämde sig också för att prova fiskelyckan. Vi har haft ett spö liggande i husbilen ouppackat hur länge som helst, men nu var det dags att inviga det. Tänk om vi kunde få fjällröding till middag!!

Högg gjorde det, men det var inte någon fisk som ville följa med upp till tallriken, så vi fick klara oss utan röding. Men Calle passade på att leka lite med mobilkameran istället. Så mycket annat gick det inte att ha mobilen till här, det var inte en tillstymmelse till mottagning, knappt ens för nödsamtal! Men det fanns mycket fint att ta kort på!

När det var dags att äta bestämde vi oss för att flytta matsalen ner mot vattnet… har man möjligheten så måste man ju inte sitta precis utanför husbilen! Kan man få en sådan här utsikt från matbordet så ska man ju ta den chansen!

Toalett och dusch fanns det på campingen, men enklast möjliga. Fast vad gör väl det! Vi kan absolut rekommendera det här stället, det hade en mycket speciell atmosfär och det är inte utan att vi saknar det lite…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *