Vildmarksvägen – Stekenjokk

Nu var det dags att rulla vidare längs vildmarksvägen. Upp mot kalfjället och Stekenjokksplatån. En sak hade vi velat se som vi efter moget övervägande ändå bestämde oss för att hoppa över. Hällingsåfallet fick helt enkelt lov att vänta till en annan gång. Det ska väl finnas nåt himla vattenfall till längs med vägen.

Efter en snabb proviantering på Ica rullade vi så vidare mot det som var tänkt att bli ett litet alternativ till det uteblivna vattenfallet – Brakkåfallet. Direkt efter att vi svängt in på vägen dit insåg vi att det kanske inte var bästa stället för en niometers husbil… Det blev en snabb titt på något som förmodligen inte var själva fallet. Hela tiden med en gnagande ångest över att vi kanske inte skulle lyckas backa upp vår husbil längs grusvägen vi kört in på för att komma ut på vägen igen. Men visst, det var fint ändå.

Efter den här snabba titten så satte sig Calle bakom ratten igen, och jodå. Med en bestämd gasfot och Jimmy som dirigerade kom vi ut på rätt väg igen.

Nästa stopp var Ankarede kyrkstad. Det var en avstickare på 7km smal (men tack och lov asfalterad) väg. Väl framme så var det kanske inte jättemycket att se om vi ska vara helt ärliga. Det fanns möjlighet till camping där med el, dusch och toalett, men vi blev inte direkt sugna. Det blev en ganska snabb rundvandring där också innan vi rullade vidare. Hela stället var lite spöklikt öde, även om vi såg flera andra bilar där så var det inga människor som rörde sig. Gott om flygfän var det däremot, men det är ju inte annat att räkna med.

Målet för dagen var som sagt Stekenjokk, upp på kalfjället! Att veta när man kommit upp på kalfjället är inte så svårt, men hur vet man när man kommit till Stekenjokk? Kommer det en skylt? Efter ett tag såg vi en grusparkering med ett par andra husbilar och tänkte att här blir det bra! Vi rattade in och ställde upp oss. Grannen som stod bredvid upplyste vänligt om att själva Stekenjokkplatån var någon kilometer till bortåt vägen, men det var minst lika bra att stå där vi var nu, så vi bestämde oss för att stanna!

Utsikten från husbilen var verkligen inget att klaga på! Efter att vi fått i oss lite lunch så började det däremot regna…och åska! Kanske inte det man önskar mest när man reser med en åskrädd hund. Men fjällvädret är lika oberäkneligt som vanligt, så lika fort som det började så var det över. Calle och en till i vårt resesällskap hade lite sprittningar i vandringsbenen så det blev till att dra på kängor och ryggsäckar för att bege sig mot närmaste topp medan katterna tittade på utsikten.

Det som ser nära ut är inte alltid så nära som man tror, och det är inte bara att gå rakt upp på en topp… Men det blev en lagom liten topp-tur med en härlig utsikt uppifrån! Klart värt besväret.

På andra sidan vägen rann en fjällbäck. Dit fick vi med oss Jimmy också när vi kommit ner från toppen. Det är något visst med det klara vattnet i fjällen, det gick inte att låta bli att smaka lite, så gott!! Och Jimmy han fick feeling och lekte näcken i bäcken. Vattnet var faktiskt bra mycket varmare än man skulle kunna tro!

Vi trodde i vår enfald att det inte skulle finnas mygg på kalfjället… OJ så fel vi hade. Det fanns massor! Tur att vi laddat med både myggmedel, Thermacell och myggdödare med UV-ljus. Den sistnämnda har varit vår kompis i husbilen på nätterna. Alltid är det några sådana där flygande smådjävlar som kommer med en in när man öppnar dörren, oavsett hur snabb man är!

Efter en god natts sömn mellan fjällen utan vare sig ström eller andra faciliteter rullade vi så vidare för att stanna till där alla andra husbilar utom vi verkade tillbringat natten, på själva platån som är en rest efter den tid då det var gruvdrift här uppe.

Absolut, utsikten var nog snäppet bättre här. Men jösses va folk det var! Till och med en husvagn som sålde samehantverk hade hittat dit… Vi var ändå nöjda med vårt val av övernattningsplats.

Nu rullar vi vidare mot Fatmomakke där vi tänkte slå i handbromsen för en natt.

2 thoughts on “Vildmarksvägen – Stekenjokk”

  1. Så fint. I Fatmomakke var jag för ca 35 år sedan. Då var det fint, hoppas det är det fortfarande.. Ha det underbart.😀😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *